:(

Hemskt.

Tänk att det kan vara så svårt.. jag är tillbaka på ruta ett igen känns det som.
Men det är helt sjukt.
Jag tänker för mycket på en saknad som jag antagligen alltid kommer ha kvar för den vill aldrig bort. jag trodde den va borta ett bra tag men när jag blir ensam så kommer de tillbaka, allt blir svårt, jag tänker så jag får ont i huvet och tårarna börjar rinna sakt ut från mina ögon.. är det rätt? Jag försöker få allt på rätta spåret igen som det va ett bra tag men det kanske inte va det rätta som jag trodde även fast det kändes bra. det kanske är så att jag vill en sak som jag aldrig kommer få tillbaka.